Jag har blivit mamma

Den här första tiden har varit minst sagt omtumlande. Så mycket känslor att försöka hantera och man lägger all sin tid på att försöka lära känna Elliot. Det som funkade ena dagen är inte alls lika populärt nästa.. Den effektivaste trösten är amning, men den funkar bara en liten stund, för sen somnar han vid tutten och när han vaknar kan han vara ledsen igen.. och man får börja om.

När Elliot var fem dagar gammal hade vi återbesök på Östra. Skulle göra hörseltest och PKU-test.. Han totalvägrade att åka vagnen så Majte fick bära honom i sjalen. Testerna gick bra.. han sov sig egenom hörseltestet och blev helt lyrisk när hon skulle ta blodprov och Majte fick ge honom sockervatten. Vilken lycklig liten bebis han var :) Han blinkade inte ens när han blev stucken.
Efter testerna tänkte vi att när vi ändå åker genom stan så passar vi på köpa hem sushi. Detta var nåt jag inte var riktigt beredd på, men den paniken jag kände av att ha Elliot bland alla människor var inte från den här världen. Kändes som att när som helst kommer någon antingen skada honom eller ta honom ifrån mig. Det blev ingen lång visit på stan kan jag säga..

Hittills har allt gått bra med Elliot. Inatt var han väldigt tjurig, ville inte sova alls, men det gick och vi överlevde det också. Amningen funkar bra och Elliot går upp väldigt bra. Skönt, det lättar mammahjärtat.

Imorn börjar Majte jobba och det känns ganska läskigt att bli ensam på dagarna.. Jag är orolig att Majte inte ska få sova tillräckligt på nätterna och inte ska orka med jobbet. Men mest av allt är jag nog rädd för att få separationsångest. Det skulle inte vara första gången sen Elliot kom.. Den dagen i stan fick jag det så fort Majte gick en bit ifrån.. Se vet jag inte om det var för att han hade Elliot.. eller om det var båda två som blev saknade. Det märker vi.. Ni får hålla tummarna för mig!