Farväl min vän

Idag gick min älskade lilla Eskimo bort. Hon blev 9 år gammal, en riktig supertant.

Jag köpte Eskimo när jag var 18. Mamma o pappa var i Finland på semester och jag visste att pappa verkligen inte ville ha fler husdjur. Men det ville ju jag. Så jag cyklade till djurens hus, tog hem henne i en låda och smsade pappa och frågade hur arg han skulle bli om jag köpt en chinchilla. Arg blev han ju aldrig, inte ens lite. Eskimo var ju så bedårande. När jag fick henne var hon tovig och misskött, riktigt känslig och otam. I flera månader gick jag med henne i min tröja för att hon skulle vänja sig vid min lukt. Jag hade med henne överallt, min lilla ögonsten.

En gång rymde hon på nåt konstigt sätt ur buren. Hunden Sibelius fick ju såklart sy på henne och jagade henne ner till källaren, in i duschen och in i ett hörn. Väl där slickade han henne helt slemmig. Det fick bli dusch för lilla Eskimo. Hon var väldigt missnöjd.

När Eskimos burkompis Onni gick bort för två år sen blev hon ännu mer tillgiven än hon varit innan. Hon var den enda av mina chinchillor jag bara kunnat släppa ut och lita på att hon inte skulle gnaga på saker. Hon följde efter mig överallt i lägenheten. Tiggde om att bli kliad bakom örat, det var det bästa hon visste. I köket brukade hon ställa sig på bakbenen framför skafferiet hon visste att knäckebrödet låg i. Knäckebröd var en favorit.. precis som russin.

En kväll när jag satt vid datorn hörde jag henne pipa bakom mig. Jag vände mig om för att säga nåt till henne och där var hon, helt genomblöt. Hon tittade argt på mig.. såg nästan ut som att hon tyckte det var mitt fel att hon hoppat ner i skurhinken. Nyfiken liten råtta..

Jag hade kunnat skriva mycket om henne. Det finns så mycket att berätta.
Men jag nöjer mig med detta.

Kommer sakna dig min vän <3