Inte så mycket om bebis, men jag behöver vädra.

Idag stannade jag hemma från skolan. Orkar inte koncentrera mig just nu, gårdagen satte en del spår som jag inte riktigt kan skaka av mig bara sådär.

Igår när jag gick på lunchrast i skolan såg jag att mamma hade ringt. Jag ringde upp som jag alltid brukar och en panikslagen mamma svarar och berättar att hon har blivit rånad. Förstår inte så mycket av händelseförloppet men lovar att ringa polisen. I panikattack och med alla graviditetshormoner ringer jag gråtande/skrikande polisen som skickar bil till butiken. Kunde inte alls styra mig, hade ingen kontroll alls, bara försökte få fram vad som hänt för polisen i telefonen, vilket inte var så enkelt då jag inte ens själv visste. Alla möjliga händelseförlopp snurrade runt i mitt huvud. Min snälla klasskamrat Britta försökte lugna mig och lovade ta mina saker från klassrummet och jag gick till butiken. Smsade Majte nåt oförståligt om vad som hänt och sen ringde han mig.. den underbara karln sa att han skulle ta sig till mig så fort han kunde. Paniken ville liksom inte gå över.

När jag kom till butiken var det poliser där. Lyssnade på när mamma berättade för de vad som hänt. Det kom en kvinna, ett vittne, in i butiken och hon berättade sin upplevelse av vad som hänt och om hur han såg ut. Det hela var väldigt genomtänkt från hans sida och han hade gjort det förut, det misstänkte polisen också.

Polisen var väldigt noggranna med alla detaljer när de pratade med mamma. De tog med sig ett paket som de kunde hitta fingeravtryck på och ordnade med kontakjt med brottsofferjouren. Jag har aldrig sett polisen agera så proffessionellt och jag har ändå haft lite med de att göra.

Majte kom till butiken och var med mig resten av dagen sen. Började fundera mycket när vi kom hem på varför detta påverkade mig så otroligt mycket, det var ju inte jag som var i butiken. Det var inte jag som blev utsatt för detta och mamma var ju kroppsligt OK, han hade inte haft nåt vapen eller så utan han hade stulit växelkassan under tiden som mamma försökt serva honom i butiken. Självklart var hon skakad, men i slutändan andlade det bara om pengar och det var ju tur det.

Jag tror min reaktion kom från första chocken jag fick. Jag visste inte vad som hade hänt, jag fick så oklart beskrivet vad som hänt och jag fick ta tag i att ringa till polisen utan att veta detaljer alls.
När jag kom till butiken kände jag otryggheten i luften. Hur sårbar man var. Detta, blandat med polisernas närvaro, påminde mig mycket om våldtäkten för fyra år sen. Alla känslor från då rycktes upp och jag har inte blivit av med det än. Just känslan av att inte kunna känna mig trygg i något som jag alltid tagit för ett tryggt ställe, gjorde att det blev väldigt svårt för mig att hantera. Mycket tankar om hur det hade varit om det vart jag som stått i butiken när det hände dök också upp.

Så idag vilar jag. Tittar på serier och stickar. Bara saker som känns bra.

Det tunga molnet hänger över mig, jag hoppas på friska vindar som kan blåsa bort det.

Morgonrus

Idag vaknade jag i ett lyckorus! Det sparkade till i magen när jag låg i sängen och jag insåg att jag ska bli mamma. Och inte bara det, jag ska dela föräldraskapet och resten av mitt liv med den underbaraste mannen jag någonsin träffat. Min underbara Majte. Vi ska bli en liten familj =)

Lyckoruset kommer över mig lite då och då. Ofta kommer den när jag tittar på min vackra ring han gav mig, då jag påminns om att vi ska gifta oss. Obekrivlig känsla det där.. att vara så kär ^^

Det är snart dags för mig att åka till skolan. Fick stanna hemma igår för det gjorde så ont i ryggen. Vet inte vad det var, om det var foglossning eller allmän smärta bara, ont gjorde det iaf. Dock så gjorde det inte bara ont där nere på ryggen utan på framsidan med.. vid ljumsken typ. Ingen aning, obehagligt dock.

Lilla bebisen i magen sparkas väldigt ofta nu. Ibland kan jag känna det utanpå med handen, om jag placerar den rätt. Majte har inte fått känna än, tror Lars-Torsten blir lite blyg inför pappa :P Men det kommer nog ändras så småningom.

Nu, skutta iväg till skolan! (med små små steg så inte fogarna klagar ;))

Vad händer?

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag är segast i världen med att skriva. Tror jag haft huvudet på helt annat håll och inte riktigt kunnat fokusera. Har också behövt tid på mig att smälta allt det här. Ny skola, bebis i magen, Majte har nytt jobb och livet känns väldigt förändrat. Och visst är det ju också det.

Senaste veckan har bebisen börjar sparka riktigt så att tom jag förstår det. Det känns så mysigt att veta att man aldrig är ensam, även fast man egentligen kan känna sig som det.. Det sparkas mycket när jag sätter mig ner eller ligger ner. Tror pysen har fötterna neråt för det är ditåt det sparkas mest.

Idag gick vi in i vecka 22. Vi har hunnit göra ultraljud och planerar nog att göra ett köns-ul i 3D om en månad eller så. Jag vill så gärna se vårat lilla skrutt..
I onsdags var jag på MVC och fick lyssna på hjärtljudet. Lars-Torsten var inte så nöjd med att vi tjuvlyssna på hans bus så han sparkade rakt på manicken det skulle lyssnas med. Underbara lilla busungen.

Mamma-Annu har blivit en väldigt asocial varelse. Var länge sen jag umgicks med någon sådär värst mycket. Vet inte om det handlar om att orken tryter eller om det bara känns som att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig runt folk längre. Vågar inte öppna munnen allt för mycket för jag är rädd för att bli en sån därn förälder som bara pratar om sitt barn hela tiden. Och är jag sån redan nu kan vi ju bara ana hur jag blir sen när lillen kommer ut.. Suck :(

//Annu