Idag stannade jag hemma från skolan. Orkar inte koncentrera mig just nu, gårdagen satte en del spår som jag inte riktigt kan skaka av mig bara sådär.
Igår när jag gick på lunchrast i skolan såg jag att mamma hade ringt. Jag ringde upp som jag alltid brukar och en panikslagen mamma svarar och berättar att hon har blivit rånad. Förstår inte så mycket av händelseförloppet men lovar att ringa polisen. I panikattack och med alla graviditetshormoner ringer jag gråtande/skrikande polisen som skickar bil till butiken. Kunde inte alls styra mig, hade ingen kontroll alls, bara försökte få fram vad som hänt för polisen i telefonen, vilket inte var så enkelt då jag inte ens själv visste. Alla möjliga händelseförlopp snurrade runt i mitt huvud. Min snälla klasskamrat Britta försökte lugna mig och lovade ta mina saker från klassrummet och jag gick till butiken. Smsade Majte nåt oförståligt om vad som hänt och sen ringde han mig.. den underbara karln sa att han skulle ta sig till mig så fort han kunde. Paniken ville liksom inte gå över.
När jag kom till butiken var det poliser där. Lyssnade på när mamma berättade för de vad som hänt. Det kom en kvinna, ett vittne, in i butiken och hon berättade sin upplevelse av vad som hänt och om hur han såg ut. Det hela var väldigt genomtänkt från hans sida och han hade gjort det förut, det misstänkte polisen också.
Polisen var väldigt noggranna med alla detaljer när de pratade med mamma. De tog med sig ett paket som de kunde hitta fingeravtryck på och ordnade med kontakjt med brottsofferjouren. Jag har aldrig sett polisen agera så proffessionellt och jag har ändå haft lite med de att göra.
Majte kom till butiken och var med mig resten av dagen sen. Började fundera mycket när vi kom hem på varför detta påverkade mig så otroligt mycket, det var ju inte jag som var i butiken. Det var inte jag som blev utsatt för detta och mamma var ju kroppsligt OK, han hade inte haft nåt vapen eller så utan han hade stulit växelkassan under tiden som mamma försökt serva honom i butiken. Självklart var hon skakad, men i slutändan andlade det bara om pengar och det var ju tur det.
Jag tror min reaktion kom från första chocken jag fick. Jag visste inte vad som hade hänt, jag fick så oklart beskrivet vad som hänt och jag fick ta tag i att ringa till polisen utan att veta detaljer alls.
När jag kom till butiken kände jag otryggheten i luften. Hur sårbar man var. Detta, blandat med polisernas närvaro, påminde mig mycket om våldtäkten för fyra år sen. Alla känslor från då rycktes upp och jag har inte blivit av med det än. Just känslan av att inte kunna känna mig trygg i något som jag alltid tagit för ett tryggt ställe, gjorde att det blev väldigt svårt för mig att hantera. Mycket tankar om hur det hade varit om det vart jag som stått i butiken när det hände dök också upp.
Så idag vilar jag. Tittar på serier och stickar. Bara saker som känns bra.
Det tunga molnet hänger över mig, jag hoppas på friska vindar som kan blåsa bort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar