Vad händer?

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag är segast i världen med att skriva. Tror jag haft huvudet på helt annat håll och inte riktigt kunnat fokusera. Har också behövt tid på mig att smälta allt det här. Ny skola, bebis i magen, Majte har nytt jobb och livet känns väldigt förändrat. Och visst är det ju också det.

Senaste veckan har bebisen börjar sparka riktigt så att tom jag förstår det. Det känns så mysigt att veta att man aldrig är ensam, även fast man egentligen kan känna sig som det.. Det sparkas mycket när jag sätter mig ner eller ligger ner. Tror pysen har fötterna neråt för det är ditåt det sparkas mest.

Idag gick vi in i vecka 22. Vi har hunnit göra ultraljud och planerar nog att göra ett köns-ul i 3D om en månad eller så. Jag vill så gärna se vårat lilla skrutt..
I onsdags var jag på MVC och fick lyssna på hjärtljudet. Lars-Torsten var inte så nöjd med att vi tjuvlyssna på hans bus så han sparkade rakt på manicken det skulle lyssnas med. Underbara lilla busungen.

Mamma-Annu har blivit en väldigt asocial varelse. Var länge sen jag umgicks med någon sådär värst mycket. Vet inte om det handlar om att orken tryter eller om det bara känns som att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig runt folk längre. Vågar inte öppna munnen allt för mycket för jag är rädd för att bli en sån därn förälder som bara pratar om sitt barn hela tiden. Och är jag sån redan nu kan vi ju bara ana hur jag blir sen när lillen kommer ut.. Suck :(

//Annu